massa hästmänniskor som bloggar bör ha förståelse för att man prioriterar hästen och skolan i detta fallet före en blogg. även om en blogg kan betyda mycket så prioriterar man ändå sin bästa vän.

nu till det viktiga i detta.

i helgen så gick jag ut i hagen och skulle fylla på vatten till plutten innan jag skulle hämta in honom.

eftersom slangen är så seg satte jag mig på en stor stam som finns vid vattenkaret.

först så är han lite tveksam, står längst bort i hagen och tittar på mig.

men vågar sig närmare några meter och fortsätter så.

några meter i taget, några steg närmare mig.

tillslut står han alldeles framför mig och lägger sitt huvud i mitt knä.

och för er kanske detta inte betyder något men för mig slog det en volt i mitt hjärta.

Candy har varit en häst som måste ha mycket tillit för att man ska kunna gosa o mysa med honom.

det har iallafall varit min uppfattning om det.

och när han kommer fram och lägger sitt kära huvud i mitt knä, då var det milimeter för att jag inte skulle börja gråta.

det betyder mycket att han har tilliten att komma fram och göra något sånt, för starten på våran relation var inte den bästa. men den relationen har förbättras och kommer att förbättras ännu mer.

för i vintras hade jag frågan uppe i mitt huvud, ska jag sälja honom?

men jag la den åt sidan och fortsatte att kämpa och nu står vi här.

varje dag att åka ner till stallet var hemsk, för jag visste aldrig var jag hade honom.

sen vände det, när min syster hjälpte mig på lektionen, där det största problemet fanns.

nu vet jag hur jag ska göra osv.

men idag stod jag och myste med honom och då sa jag; Candy vi kommer fixa det här.

tack till er som orkade läsa allt det här röriga, men tja.

jag kanske kommer tillbaka, vi får se.

kommer nog ett inlägg sen,

ciao.